När jag känner att jag borde ha jobbat över...

...gäller det att hitta ron å lugnet i att platsen bredvid sandlådan är lika viktig som kontorsstolen i långa loppet.

Forskargruppsmötet förra veckan

En annan doktorand ska presentera sin forskarplan. Jag förstår att det absolut inte varit nån enkel dans på rosor för honom utan han har fått byta spår betydligt mer radikalt än jag själv fick inledningsvis. Oklart vad som hänt med ursprungsplanen. Men precis som när han presenterade sin första plan är det stående ovationer i rummet. Äldre forskare (män) som lovordar å skrattar å skämtar. Naturligtvis en hel del bra å krångliga frågor också. Men mycket mer av ett samtal än en granskning.

När nån säger att det är en tight tidsplan i vår svarar en annan att det behöver vi inte vara oroliga för när det gäller den här personen. Han levererar å har stor kapacitet.

Så får doktoranden frågan på slutet:
- Vad är dina största utmaningar?

Å jag minns inte vad han svarar. Men jag minns vad jag tänkte att mitt eget svar på en sån fråga är:

1. Virus å bakterier på förskolan som gör att jag måste VAB:a/själv blir sjuk.
2. Att jag aldrig kan göra snäva tidsplaner å visa att jag har kapacitet å leverera å sitta sist kvar på kontoret. För jag har två, snart tre, personer till att ta hänsyn till som jag vill träffa åtminstone en stund varje kväll.
3. Att nåt med själva forskningen inte går som planerat å att jag inte har möjlighet att jobba jobba jobba för att rätta till det pga. nummer 1 å 2.