Nu har jag varit registrerad doktorand i ett år. Så igår var det dags för min handledare och mig att ha formell avstämning. Allt går enligt planen eller bättre. Utom det lilla avbräcket att jag fick en bebis mitt i. Men vad gör väl det? Bebisar beställer en inte. Och forska går att göra resten av livet.
Förresten är bebisen sjuk för första gången. Hosta, feber, snor och markant minskad matlust. Så den här veckan har jag mest tillbringat i soffan. Bland annat med att titta på Nelson Mandelas minnesstund och Nobelsändningarna. Har glömt vem det var nu men nån av årets pristagare sa att hen (hehe, vem försöker jag lura, klart att det är en HAN) aldrig skulle ha klarat konkurrensen och fått forskningsanslag idag.
På samma sätt sa min forskargruppsledare en gång att han, när han själv doktorerade, kunde ha full koll på alla publiceringar inom sitt forskningsområde genom bibliotekets bevakningslistor. Idag skulle han inte ha en chans. Men, lade han till, att forska är ändå att "stand on the shoulders of giants" så det finns inget alternativ till att ha koll på allt som gjorts tidigare. ALLT. Och så bytte han ämne. Och jag och de andra doktoranderna fick lite mer ångest.
Ett år passerat. Plus de där kurserna och alla förberedelser jag hoppas kunna räkna in. Så om sisådär ett år borde det vara dags för halvtidskontroll trots bebisavbrottet. Vilket kul år det har varit. Vilket kul år det ska bli!
Åh, vad spännande! Och vad kul att det går bra - med bebis och allt!
SvaraRadera