Skönt att inte alla har stora A i allt

Ropar hej!

Ni kan titulera mig doktorand i fortsättningen. I sisådär fyra år. Inte mycket längre än så hoppas jag. Sen blir det doktor.

Det hårda arbetet har redan börjat och jag hoppas att det blir åtminstone en termin tillgodoräkning av kurser å studieplanering. Men nu kan det liksom börja "på riktigt" för jag har det på papper (well mail) och min plan är godkänd.

Ropar inte hej

Men det finns indikationer på att jag kan ha tagit mig igenom det där nålsögat. Kan ha. Jag tar inte ut nån seger i förskott. Men ett avslag som följd till det beröm jag fick för min presentation igår skulle faktiskt klinga rätt illa. Illa.

Behöver en bibblo

En vet att nåt inte står helt rätt till med ens söktermer när tidskriftsbevakningen ger såna här resultat:

Impact of wheel running on chronic ethanol intake in aged Syrian hamsters.

Brager AJ, Hammer SB.

Physiol Behav. 2012 Sep 25. pii: S0031-9384(12)00310-1.

Jag trodde jag prenumererade på nåt med hiv å män.

Om jag nånsin kommer fram till Samarkand

Ni vet återvändsgränden jag skrev om. Så djupt långt in i en sån nu. Kastad in med buller å bång.

Tur att jag har så fina kollegor. Tur det mitt i allt.

Otur att jag läst fel å är en halvtimme sen till förskolan.

Som vanligt

Så, då är ordningen återställd å det blir en herre på täppan efter nyår. Hamsten fick 57 av 83 röster. Anders heter han. Såklart. Anders är det säkraste kortet för framgång precis som vanligt. 

Följer - men inte med så värst mycket spänning - rekryteringen av prorektor som nu startar. Räknar med en hög män som kandidater även där.

Ledamötrna i styrgruppen för rekrytering är hälften män å hälften kvinnor. Det är förstås skit samma för deras kön säger inget om deras genusmedvetenhet eller vilja att uppnå en god representation i ledarskapet (eller jämställdhet i allmänhet för den delen).

Å på måndag börjar årets nobelpriser att tillkännages. Zzzzzz....

Återvändsgränder

Jag fick en bild framför ögonen häromdan. Av hur mitt forskande känns hittills. Ungefär så här:

Om huvudvägen är vägen till disputation. Då är jag mest inne å irrar på en massa återvändsgränder vid sidan av än så länge. 

För övrigt borde jag nog inte ha ritat huvudvägen sådär spikrak utan snarare slingrig å kuperad. 

Well. Vi kan väl för enkelhetens skull säga att jag kommit ut från nån av gränderna igen åtminstone. Å att det kanske faktiskt kan vara bra att besöka såna med. 

Den där karriären

Den tar sig nya former. Istället för att ha två arbetsgivare kommer jag till hösten att jobba enbart på myndigheten. Å så får jag forska som en del av min tjänst där. Istället för att delvis sitta på KI.

Fördelar: Mindre meck med tidrapportering å sånt. Högre lön.

Nackdelar: Ingen konkret avsatt tid som myndigheten inte kan beordra mig att göra saker på. Sannolikt svårt att själv sätta gränser för möten etc.

Statistik

Här sitter jag å funderar på om det var samma Spearman som namngav analysmetoden å tuggummismaken...

Återkoppla

Häromveckan var jag på ett seminarium där frågan om hur forskaren ska ge feedback å återkoppla resultaten till de personer som intervjuats/deltagit togs upp (det här rörde antropologi så frågan var väldans relevant vilket den förstås inte alltid är beroende på vad som studeras).

Jag tänker spontant att det är intressant för mig att få veta hur jag ligger till jämfört med andra om jag t ex besvarar en enkät om hälsa eller motionsvanor eller datoranvändning. Å att jag vill veta vad forskaren drog för slutsatser.

En närvarande forskare svarade dock att han inte alltid tycker att det behövs. Det beror helt enkelt på vad vi frågar om. En gång hade han studerat uppfattningar om wich craft (häxkonst/trollkonst?) å menade att vad han ansåg om det eller fick fram ur ett forskningsperspektiv inte egentligen behövde återkopplas. Vad skulle alla de som är förvissade om att fenomenet existerar göra med hans vetenskapliga analys å artiklar? Knappast nåt va.

Skära med kniv genom genusstrukturen i rummet

Nu har det hänt igen. Jag har suttit i ett rum där män mellan 30 å 60 år pratade, bekräftade å berömde varann som i nåt slags klubb för inbördes beundran. Medan andra halvan av rummet bestod av män med utländsk bakgrund å unga svenska kvinnor. Å det var som om männen inte märkte att vi var där. För dem utgjorde vi bara en publik.

För att ge er en bild:
- En av dem citerade böckerna Heart of Darkness (Conrad) och The Plague (Camus) i sin avhandling.
- En av dem pratar å pratar å pratar om hur han älskar att lyfta fram andra. Men avbryter så fort nån annan säger nåt.
- En av dem skriver lappar till andra å skickar runt i rummet under pågående möten.

Note to self: om det nånsin blir en avhandling, gör inga fåniga acknowledgements till Kentskivor å citera inte Edith (om hon inte, när hon väl lärt sig prata, säger nåt riktigt jävla smart förstås å det lär hon förvisso göra men antagligen har det inte alls att göra i en avhandling).

Läs bara den där lilla meningen, citatet

Tror jag ska ha det som mitt mindfulnessmantra.

Skriva

Jag vet en person som hade som mål att hens avhandling skulle skrivas på ett sätt som gjorde att hens föräldrar som inte hade någon hög utbildning (minns inte exakt utbildningsnivån å hittar inte avhandlingen online) skulle kunna läsa å förstå. Det låter så himla sympatiskt.

På mitt område skriver vi inte avhandlingar på svenska. Det gör att mina föräldrar sannolikt aldrig skulle få nån direkt behållning av det jag skriver även om de tog sig igenom texten. Däremot vore det ju kul om jag kunde beskriva å sammanfatta det jag gör på ett begripligt sätt för den som inte vill eller kan tillgodogöra sig vetenskapliga artiklar.

Så nu fortsätter jag med nästa uppgift i min kurs i vetenskapligt skrivande.

Det går inte precis bra nu, kompis

Nålsöga två: ej passerat.

Backning. Göra om, göra rätt. Upp på hästen igen. Typ.

Opp å ner ner å opp grisen gal i granens topp

Pissdag. Jag är en bluff. Jag kan ingenting. Jag vet inte hur jag ska lösa en massa problem. Jag har en massa data men kan inte göra nåt med den. Jag kan göra lite grann med den men jag kan inte analysera resultaten. Har konstant dåligt samvete över att det finns en massa kompetenta människor som kämpar för att få göra sånt här medan jag känner mig velig å värdelös.

Å andra sidan. Jag är antagen till en kurs i epidemiologi å biostatistik. En sån behöver jag verkligen. Jag söker en till när jag ändå håller på, vet ja.

M på mitt kontor är grym. Tur att hon finns. När jag känner för att packa ihop å gömma mig snackar vi om svensk å ukrainsk föräldraledighetspolicy å hur folk utan EU-pass ska få jobb i Sverige. Sånt muntrar upp. Å fastän jag i morse när klockan ringde tänkte tanken: jag kanske skulle se till att bli preggo igen snarast så att jag kan vara föräldraledig å hemma ett tag. Fastän det, kände jag plötsligt att det är himla kul att gå å jobba också.