Om jag nånsin kommer fram till Samarkand

Ni vet återvändsgränden jag skrev om. Så djupt långt in i en sån nu. Kastad in med buller å bång.

Tur att jag har så fina kollegor. Tur det mitt i allt.

Otur att jag läst fel å är en halvtimme sen till förskolan.

Som vanligt

Så, då är ordningen återställd å det blir en herre på täppan efter nyår. Hamsten fick 57 av 83 röster. Anders heter han. Såklart. Anders är det säkraste kortet för framgång precis som vanligt. 

Följer - men inte med så värst mycket spänning - rekryteringen av prorektor som nu startar. Räknar med en hög män som kandidater även där.

Ledamötrna i styrgruppen för rekrytering är hälften män å hälften kvinnor. Det är förstås skit samma för deras kön säger inget om deras genusmedvetenhet eller vilja att uppnå en god representation i ledarskapet (eller jämställdhet i allmänhet för den delen).

Å på måndag börjar årets nobelpriser att tillkännages. Zzzzzz....

Återvändsgränder

Jag fick en bild framför ögonen häromdan. Av hur mitt forskande känns hittills. Ungefär så här:

Om huvudvägen är vägen till disputation. Då är jag mest inne å irrar på en massa återvändsgränder vid sidan av än så länge. 

För övrigt borde jag nog inte ha ritat huvudvägen sådär spikrak utan snarare slingrig å kuperad. 

Well. Vi kan väl för enkelhetens skull säga att jag kommit ut från nån av gränderna igen åtminstone. Å att det kanske faktiskt kan vara bra att besöka såna med. 

Den där karriären

Den tar sig nya former. Istället för att ha två arbetsgivare kommer jag till hösten att jobba enbart på myndigheten. Å så får jag forska som en del av min tjänst där. Istället för att delvis sitta på KI.

Fördelar: Mindre meck med tidrapportering å sånt. Högre lön.

Nackdelar: Ingen konkret avsatt tid som myndigheten inte kan beordra mig att göra saker på. Sannolikt svårt att själv sätta gränser för möten etc.

Statistik

Här sitter jag å funderar på om det var samma Spearman som namngav analysmetoden å tuggummismaken...

Återkoppla

Häromveckan var jag på ett seminarium där frågan om hur forskaren ska ge feedback å återkoppla resultaten till de personer som intervjuats/deltagit togs upp (det här rörde antropologi så frågan var väldans relevant vilket den förstås inte alltid är beroende på vad som studeras).

Jag tänker spontant att det är intressant för mig att få veta hur jag ligger till jämfört med andra om jag t ex besvarar en enkät om hälsa eller motionsvanor eller datoranvändning. Å att jag vill veta vad forskaren drog för slutsatser.

En närvarande forskare svarade dock att han inte alltid tycker att det behövs. Det beror helt enkelt på vad vi frågar om. En gång hade han studerat uppfattningar om wich craft (häxkonst/trollkonst?) å menade att vad han ansåg om det eller fick fram ur ett forskningsperspektiv inte egentligen behövde återkopplas. Vad skulle alla de som är förvissade om att fenomenet existerar göra med hans vetenskapliga analys å artiklar? Knappast nåt va.

Skära med kniv genom genusstrukturen i rummet

Nu har det hänt igen. Jag har suttit i ett rum där män mellan 30 å 60 år pratade, bekräftade å berömde varann som i nåt slags klubb för inbördes beundran. Medan andra halvan av rummet bestod av män med utländsk bakgrund å unga svenska kvinnor. Å det var som om männen inte märkte att vi var där. För dem utgjorde vi bara en publik.

För att ge er en bild:
- En av dem citerade böckerna Heart of Darkness (Conrad) och The Plague (Camus) i sin avhandling.
- En av dem pratar å pratar å pratar om hur han älskar att lyfta fram andra. Men avbryter så fort nån annan säger nåt.
- En av dem skriver lappar till andra å skickar runt i rummet under pågående möten.

Note to self: om det nånsin blir en avhandling, gör inga fåniga acknowledgements till Kentskivor å citera inte Edith (om hon inte, när hon väl lärt sig prata, säger nåt riktigt jävla smart förstås å det lär hon förvisso göra men antagligen har det inte alls att göra i en avhandling).

Läs bara den där lilla meningen, citatet

Tror jag ska ha det som mitt mindfulnessmantra.

Skriva

Jag vet en person som hade som mål att hens avhandling skulle skrivas på ett sätt som gjorde att hens föräldrar som inte hade någon hög utbildning (minns inte exakt utbildningsnivån å hittar inte avhandlingen online) skulle kunna läsa å förstå. Det låter så himla sympatiskt.

På mitt område skriver vi inte avhandlingar på svenska. Det gör att mina föräldrar sannolikt aldrig skulle få nån direkt behållning av det jag skriver även om de tog sig igenom texten. Däremot vore det ju kul om jag kunde beskriva å sammanfatta det jag gör på ett begripligt sätt för den som inte vill eller kan tillgodogöra sig vetenskapliga artiklar.

Så nu fortsätter jag med nästa uppgift i min kurs i vetenskapligt skrivande.

Det går inte precis bra nu, kompis

Nålsöga två: ej passerat.

Backning. Göra om, göra rätt. Upp på hästen igen. Typ.

Opp å ner ner å opp grisen gal i granens topp

Pissdag. Jag är en bluff. Jag kan ingenting. Jag vet inte hur jag ska lösa en massa problem. Jag har en massa data men kan inte göra nåt med den. Jag kan göra lite grann med den men jag kan inte analysera resultaten. Har konstant dåligt samvete över att det finns en massa kompetenta människor som kämpar för att få göra sånt här medan jag känner mig velig å värdelös.

Å andra sidan. Jag är antagen till en kurs i epidemiologi å biostatistik. En sån behöver jag verkligen. Jag söker en till när jag ändå håller på, vet ja.

M på mitt kontor är grym. Tur att hon finns. När jag känner för att packa ihop å gömma mig snackar vi om svensk å ukrainsk föräldraledighetspolicy å hur folk utan EU-pass ska få jobb i Sverige. Sånt muntrar upp. Å fastän jag i morse när klockan ringde tänkte tanken: jag kanske skulle se till att bli preggo igen snarast så att jag kan vara föräldraledig å hemma ett tag. Fastän det, kände jag plötsligt att det är himla kul att gå å jobba också.

Jodå, det går faktiskt ganska bra nu...

18 dagar julledigt framför mig. Det har jag förtjänat. Pendlar mellan att känna mig värdelös å kompetent.

Bet i det sura äpplet å beställde idag en dublett av det där examensbeviset jag har slarvat bort. Ett av dem alltså. Har ju två examina. Å är för snål för att betala för två nya för tillfället när det räcker med att kunna visa upp ett just nu. Som en liten julklapp till mig själv.

Hur statyer i den offentliga miljön ska utformas i framtiden?

Jag tänker mig nåt sånt här:

Omdöme på att ta sig genom nålsögat då?

Äsch, inget särskilt, bara interesting, well defined å feasible....sådeså!

Nålsöga

Många nålsögon ska kvinna genom innan hon är över bäcken. Typ. Å här ropar vi verkligen inte hej.

Men jag tog mig igenom ett idag. Tur att jag är smart å välförberedd (Å smal...).

Min handledare (medelålders man!) sa att det gick att skära med kniv genom genusstrukturerna i rummet när gammelprofessorn gick igång å skulle dela med sig av sina visdomar (till unga kvinnan=mig).

Nu svinäcklig kycklingbiff. Å transfettschokladboll - because I'm worth it!

Tegel

Jag har sagt att det är fint att vara på ett universitet va? Kul miljöer å sånt. Gillar tegel.

Vision 10 år framåt

På jobbavdelningsmöte:

- Alltså, jag har inte läst rapporten men jag tycker att blablablablablablablablablablabla....

Jajamensan. Man i övre medelåldern förstås.

Kan nån ens föreställa sig en kvinna som vågar säga att hon inte läst det hon ska inför just det här mötet? Å att hon vågar erkänna det. Å att hon säger det högt. Å att hon därpå uttalar sig helt jävla osakligt. Å länge.

Inte precis va.


I morse var jag på seminarium. Om hur bolagsstyrelser (offentliga å privata) ska bli mer jämställda utan kvotering. Jämställdhetsministern inledde å även om jag är besviken över att hon aldrig vill kvotera föräldraförsäkringen blev jag impad av alla de insatser nuvarande regeringen faktiskt gjort på området. Å att hon kunde visa på resultat t ex när det gäller mångfalden bland myndighetschefer (som numera utlyses istället för att tillsättas efter partibok). Ganska coolt. Även om hårdare tumskruvar i föräldraförsäkringen som jag tror är en nyckelfråga alltså är att önska.

Så satt jag där å tänkte att vad ska jag själv göra då. Å så påbörjade jag formuleringen av mål. Det här är min vision/mitt handlingsprogram:

Om tio år ska jag ha minst ett kvalificerat och välbetalt styrelseuppdrag.

Jag ska ta på mig uppdrag/uppgifter som jag inte på förhand vet om ifall jag klarar av - för jag kan lära mig det mesta.

Jag ska svara på förfrågningar/ta föreläsningsuppdrag/svara på medias frågor - även när det känns läskigt.

Jag ska be om hjälp å fråga utan att skämmas å utan att ursäkta mig för att jag inte kan allt - för jag kan samtidigt mycket som andra inte kan.

Jag ska säga ifrån när jag eller nån annan blir dåligt behandlad - för gör jag det sakligt å välgrundat tas det alltid emot positivt.

Å i vanlig ordning ska jag välja mina strider omsorgsfullt å be andra om råd att prioritera.

Ett litet steg för mänskligheten

Nu har jag skickat iväg min forskningsplan. Version tvåtusen typ. Så att den kan bli sågad av en rutinerad sågare nästa vecka på nåt slags pre-admission seminar. Jag har gått igenom referenslistan tre gånger å jämfört å sökt på årtal å skrivit om. Å så har jag pdfat om den fyra gånger eftersom jag hittade små "fel".

Det kommer bli nervöst. Jag ska ta på mig nåt bekvämt. Nu ska jag gå hem å bygga ett torn till cheetahn.

Imorgon ska jag gå igenom alla reffar en gång till. Å öva på min ppt-presentation.

Det finns en särskild plats i helvetet

Det här med hjälpsamhet (å bristen på den) å fina människor som ser andra har jag skrivit om tidigare.

Sedan sist har jag fått veta att kollegan inte beter sig märkligt bara mot mig utan även mot andra. Förvisso enbart mot kvinnor, självklart aldrig mot andra män. Å det finns visst hopp om att situationen ändå kan bättras.

Jag har på sistone blivit bekant med inte mindre än tre kvinnor som jag tror kommer vara viktiga i mitt nätverk framöver. Personer som gör mer än de egentligen skulle behöva, som är hjälpsamma å bryr sig om. Som inte håller på mitt å ditt utan delar med sig å vill att det ska gå bra för andra - och dem själva förstås.

Så nej, jag tror fortfarande inte att den där platsen i helvetet är reserverad för kvinnor. Det finns gott om män där också. Eller som i alla fall borde vara där.

Å det finns andra män som är fantastiska å genusanalyserar som få så fort vi möts, som lyfter andra å blir glada när andra är framgångsrika. Dem håller jag också hårt i.

Upp upp ner...

Ena stunden tycker jag att det är en sjuhelvetes bra plan jag har skrivit. Klockren. Så vänder vi å vrider igen å plötsligt känner jag att det här håller inte. Det här är inget bra. Jag är en bluff. Doktorshatten är för nån annan. Det kommer bli hemlösheten å prostitutionen förr eller senare för min del.

Så idag hade jag möte med en redan disputerad kvinna som också jobbat inom mitt projekt å hon sa så fina saker å mailade i efterhand att hon var impad av vad jag hade gjort.

Svårt att själv se det alltid å himla glad blir kvinna när nån annan tar sig ork å tid att uppmuntra.