18 dagar julledigt framför mig. Det har jag förtjänat. Pendlar mellan att känna mig värdelös å kompetent.
Bet i det sura äpplet å beställde idag en dublett av det där examensbeviset jag har slarvat bort. Ett av dem alltså. Har ju två examina. Å är för snål för att betala för två nya för tillfället när det räcker med att kunna visa upp ett just nu. Som en liten julklapp till mig själv.
onsdag 21 december 2011
torsdag 1 december 2011
onsdag 30 november 2011
Omdöme på att ta sig genom nålsögat då?
Äsch, inget särskilt, bara interesting, well defined å feasible....sådeså!
Nålsöga
Många nålsögon ska kvinna genom innan hon är över bäcken. Typ. Å här ropar vi verkligen inte hej.
Men jag tog mig igenom ett idag. Tur att jag är smart å välförberedd (Å smal...).
Min handledare (medelålders man!) sa att det gick att skära med kniv genom genusstrukturerna i rummet när gammelprofessorn gick igång å skulle dela med sig av sina visdomar (till unga kvinnan=mig).
Nu svinäcklig kycklingbiff. Å transfettschokladboll - because I'm worth it!
Men jag tog mig igenom ett idag. Tur att jag är smart å välförberedd (Å smal...).
Min handledare (medelålders man!) sa att det gick att skära med kniv genom genusstrukturerna i rummet när gammelprofessorn gick igång å skulle dela med sig av sina visdomar (till unga kvinnan=mig).
Nu svinäcklig kycklingbiff. Å transfettschokladboll - because I'm worth it!
Tegel
Jag har sagt att det är fint att vara på ett universitet va? Kul miljöer å sånt. Gillar tegel.
onsdag 23 november 2011
Vision 10 år framåt
På jobbavdelningsmöte:
- Alltså, jag har inte läst rapporten men jag tycker att blablablablablablablablablablabla....
Jajamensan. Man i övre medelåldern förstås.
Kan nån ens föreställa sig en kvinna som vågar säga att hon inte läst det hon ska inför just det här mötet? Å att hon vågar erkänna det. Å att hon säger det högt. Å att hon därpå uttalar sig helt jävla osakligt. Å länge.
Inte precis va.
I morse var jag på seminarium. Om hur bolagsstyrelser (offentliga å privata) ska bli mer jämställda utan kvotering. Jämställdhetsministern inledde å även om jag är besviken över att hon aldrig vill kvotera föräldraförsäkringen blev jag impad av alla de insatser nuvarande regeringen faktiskt gjort på området. Å att hon kunde visa på resultat t ex när det gäller mångfalden bland myndighetschefer (som numera utlyses istället för att tillsättas efter partibok). Ganska coolt. Även om hårdare tumskruvar i föräldraförsäkringen som jag tror är en nyckelfråga alltså är att önska.
Så satt jag där å tänkte att vad ska jag själv göra då. Å så påbörjade jag formuleringen av mål. Det här är min vision/mitt handlingsprogram:
Om tio år ska jag ha minst ett kvalificerat och välbetalt styrelseuppdrag.
Jag ska ta på mig uppdrag/uppgifter som jag inte på förhand vet om ifall jag klarar av - för jag kan lära mig det mesta.
Jag ska svara på förfrågningar/ta föreläsningsuppdrag/svara på medias frågor - även när det känns läskigt.
Jag ska be om hjälp å fråga utan att skämmas å utan att ursäkta mig för att jag inte kan allt - för jag kan samtidigt mycket som andra inte kan.
Jag ska säga ifrån när jag eller nån annan blir dåligt behandlad - för gör jag det sakligt å välgrundat tas det alltid emot positivt.
Å i vanlig ordning ska jag välja mina strider omsorgsfullt å be andra om råd att prioritera.
- Alltså, jag har inte läst rapporten men jag tycker att blablablablablablablablablablabla....
Jajamensan. Man i övre medelåldern förstås.
Kan nån ens föreställa sig en kvinna som vågar säga att hon inte läst det hon ska inför just det här mötet? Å att hon vågar erkänna det. Å att hon säger det högt. Å att hon därpå uttalar sig helt jävla osakligt. Å länge.
Inte precis va.
I morse var jag på seminarium. Om hur bolagsstyrelser (offentliga å privata) ska bli mer jämställda utan kvotering. Jämställdhetsministern inledde å även om jag är besviken över att hon aldrig vill kvotera föräldraförsäkringen blev jag impad av alla de insatser nuvarande regeringen faktiskt gjort på området. Å att hon kunde visa på resultat t ex när det gäller mångfalden bland myndighetschefer (som numera utlyses istället för att tillsättas efter partibok). Ganska coolt. Även om hårdare tumskruvar i föräldraförsäkringen som jag tror är en nyckelfråga alltså är att önska.
Så satt jag där å tänkte att vad ska jag själv göra då. Å så påbörjade jag formuleringen av mål. Det här är min vision/mitt handlingsprogram:
Om tio år ska jag ha minst ett kvalificerat och välbetalt styrelseuppdrag.
Jag ska ta på mig uppdrag/uppgifter som jag inte på förhand vet om ifall jag klarar av - för jag kan lära mig det mesta.
Jag ska svara på förfrågningar/ta föreläsningsuppdrag/svara på medias frågor - även när det känns läskigt.
Jag ska be om hjälp å fråga utan att skämmas å utan att ursäkta mig för att jag inte kan allt - för jag kan samtidigt mycket som andra inte kan.
Jag ska säga ifrån när jag eller nån annan blir dåligt behandlad - för gör jag det sakligt å välgrundat tas det alltid emot positivt.
Å i vanlig ordning ska jag välja mina strider omsorgsfullt å be andra om råd att prioritera.
tisdag 22 november 2011
Ett litet steg för mänskligheten
Nu har jag skickat iväg min forskningsplan. Version tvåtusen typ. Så att den kan bli sågad av en rutinerad sågare nästa vecka på nåt slags pre-admission seminar. Jag har gått igenom referenslistan tre gånger å jämfört å sökt på årtal å skrivit om. Å så har jag pdfat om den fyra gånger eftersom jag hittade små "fel".
Det kommer bli nervöst. Jag ska ta på mig nåt bekvämt. Nu ska jag gå hem å bygga ett torn till cheetahn.
Imorgon ska jag gå igenom alla reffar en gång till. Å öva på min ppt-presentation.
Det kommer bli nervöst. Jag ska ta på mig nåt bekvämt. Nu ska jag gå hem å bygga ett torn till cheetahn.
Imorgon ska jag gå igenom alla reffar en gång till. Å öva på min ppt-presentation.
torsdag 3 november 2011
Det finns en särskild plats i helvetet
Det här med hjälpsamhet (å bristen på den) å fina människor som ser andra har jag skrivit om tidigare.
Sedan sist har jag fått veta att kollegan inte beter sig märkligt bara mot mig utan även mot andra. Förvisso enbart mot kvinnor, självklart aldrig mot andra män. Å det finns visst hopp om att situationen ändå kan bättras.
Jag har på sistone blivit bekant med inte mindre än tre kvinnor som jag tror kommer vara viktiga i mitt nätverk framöver. Personer som gör mer än de egentligen skulle behöva, som är hjälpsamma å bryr sig om. Som inte håller på mitt å ditt utan delar med sig å vill att det ska gå bra för andra - och dem själva förstås.
Så nej, jag tror fortfarande inte att den där platsen i helvetet är reserverad för kvinnor. Det finns gott om män där också. Eller som i alla fall borde vara där.
Å det finns andra män som är fantastiska å genusanalyserar som få så fort vi möts, som lyfter andra å blir glada när andra är framgångsrika. Dem håller jag också hårt i.
Sedan sist har jag fått veta att kollegan inte beter sig märkligt bara mot mig utan även mot andra. Förvisso enbart mot kvinnor, självklart aldrig mot andra män. Å det finns visst hopp om att situationen ändå kan bättras.
Jag har på sistone blivit bekant med inte mindre än tre kvinnor som jag tror kommer vara viktiga i mitt nätverk framöver. Personer som gör mer än de egentligen skulle behöva, som är hjälpsamma å bryr sig om. Som inte håller på mitt å ditt utan delar med sig å vill att det ska gå bra för andra - och dem själva förstås.
Så nej, jag tror fortfarande inte att den där platsen i helvetet är reserverad för kvinnor. Det finns gott om män där också. Eller som i alla fall borde vara där.
Å det finns andra män som är fantastiska å genusanalyserar som få så fort vi möts, som lyfter andra å blir glada när andra är framgångsrika. Dem håller jag också hårt i.
onsdag 2 november 2011
Upp upp ner...
Ena stunden tycker jag att det är en sjuhelvetes bra plan jag har skrivit. Klockren. Så vänder vi å vrider igen å plötsligt känner jag att det här håller inte. Det här är inget bra. Jag är en bluff. Doktorshatten är för nån annan. Det kommer bli hemlösheten å prostitutionen förr eller senare för min del.
Så idag hade jag möte med en redan disputerad kvinna som också jobbat inom mitt projekt å hon sa så fina saker å mailade i efterhand att hon var impad av vad jag hade gjort.
Svårt att själv se det alltid å himla glad blir kvinna när nån annan tar sig ork å tid att uppmuntra.
Så idag hade jag möte med en redan disputerad kvinna som också jobbat inom mitt projekt å hon sa så fina saker å mailade i efterhand att hon var impad av vad jag hade gjort.
Svårt att själv se det alltid å himla glad blir kvinna när nån annan tar sig ork å tid att uppmuntra.
måndag 17 oktober 2011
Produktmomentkorrelation
Har beräknat mitt första samband nånsin. Å jag fattade hur det gick till.
I en övningsbok förvisso. Men ändå.
I en övningsbok förvisso. Men ändå.
onsdag 12 oktober 2011
Första mötet i en forskargrupp...
...var jag på idag. Det var lite läskigt att gå dit ensam. Min handledare är bortrest. Men det kändes himla fint också. Lyxigt, att få sitta på arbetstid å ägna sig åt diskussioner med alla dessa erfarna forskare. En opponerade på en annans arbeten å vi andra lyssnade. Jag kände mig mycket liten. Men lärde mig en hel del om vad kritiker kan tänkas bedöma å titta på. Frågor kastades ut å den som svarade gjorde det oftast imponerande kvickt å genomtänkt. Men ibland också med en klok eftertänksamhet.
Det där ska jag bli bättre på. Våga tänka efter å låta det vara tyst medan jag funderar på svaret på en fråga. Å så ska jag öva mig i att lägga fram mitt svar strukturerat, gärna i punktform sådär som jag minns att amerikaner jag pluggat med alltid lyckas så bra med. Det måste vara nåt de lär sig från förskolan.
Jag minns att jag hört att Usama bin Ladin å Dalai Lama var/är bra på att våga vara tysta å tänka innan de svarar på frågor. Minsta gemensamma nämnare kanske. Men ändå eftersträvansvärt.
Det där ska jag bli bättre på. Våga tänka efter å låta det vara tyst medan jag funderar på svaret på en fråga. Å så ska jag öva mig i att lägga fram mitt svar strukturerat, gärna i punktform sådär som jag minns att amerikaner jag pluggat med alltid lyckas så bra med. Det måste vara nåt de lär sig från förskolan.
Jag minns att jag hört att Usama bin Ladin å Dalai Lama var/är bra på att våga vara tysta å tänka innan de svarar på frågor. Minsta gemensamma nämnare kanske. Men ändå eftersträvansvärt.
Pynt eller viktigt?
Det här med att vara på en institution med global inriktning gör att det överallt finns en massa märkliga presenter som folk fått. Vepor från Laos. Ganska snygga. Bläckbehållare i nåt slags marmor. Ful. Afrikanska dockor. Konstiga. Kartor, bilder, tavlor, allt möjligt som utbytts som vänskapsgåvor över gränserna. Det är väl tänkt att ge en känsla av hemtrevlighet å internationell koppling. Men det blir mest ett mischmasch i grå korridorer med lysrör i taken.
Jag gillar bokhyllorna däremot. Fulla av böcker å tidskrifter från hela världen.
Jag gillar bokhyllorna däremot. Fulla av böcker å tidskrifter från hela världen.
onsdag 5 oktober 2011
Fyrkantighetens högborg
Min mailadress var inlagd som förnamn.förnamn-efternamn. Jag vet att det är krångligt å långt å dumt å att jag har ett långt namn. Men mitt namn skrivs förnamn förnamn efternamn. Så det vore mer naturligt att ha mailadressen förnamn.förnamn.efternamn - precis som jag har på myndigheten.
Men se det gick inte för sig. Fick svaret att på KI använder vi "denna modell". Gick inte att ändra visningsnamn heller. Det är som vanligt när människorna ska anpassas efter systemet å inte tvärtom. Jag får väl byta namn eller nåt.
Mvh
gnällig_nyanställd
Men se det gick inte för sig. Fick svaret att på KI använder vi "denna modell". Gick inte att ändra visningsnamn heller. Det är som vanligt när människorna ska anpassas efter systemet å inte tvärtom. Jag får väl byta namn eller nåt.
Mvh
gnällig_nyanställd
tisdag 4 oktober 2011
Bloggarna jag läser
191 stycken enligt min google reader. Men massor av dem är inaktuella. Å många kollar jag bara nån gång då å då när det känns som att Internet har tagit slut. Andra läser jag ofta, å har läst i flera år. Så när jag nu:
1) börjar jobba igen å inte har tid att skjuta barnvagn med ena handen å läsa bloggar med andra
2) har gjort en upprensning å kategoriserat å sorterat bland bloggarna
3) startar en ny blogg
tycker jag att det passar utmärkt att jag delar med mig av de bloggar som
a) är på min prio-lista (dem jag tänker att jag ska läsa regelbundet)
b) som jag gillar särskilt mycket även om de är nedlagda/uppdateras sällan.
Så kolla in blogglistan här intill vetja. Det är en salig blandning. Hoppas att nån hittar nån ny favorit.
1) börjar jobba igen å inte har tid att skjuta barnvagn med ena handen å läsa bloggar med andra
2) har gjort en upprensning å kategoriserat å sorterat bland bloggarna
3) startar en ny blogg
tycker jag att det passar utmärkt att jag delar med mig av de bloggar som
a) är på min prio-lista (dem jag tänker att jag ska läsa regelbundet)
b) som jag gillar särskilt mycket även om de är nedlagda/uppdateras sällan.
Så kolla in blogglistan här intill vetja. Det är en salig blandning. Hoppas att nån hittar nån ny favorit.
Glad för en kontorsplats med nätverkskabel
Nåt som skiljer sig åt mellan min gamla å nya arbetsplats är synen på arbetsmiljö. På myndigheten har vi höj- å sänkbara bord, superduperstolar, speciallampor, IT-hjälpmedel, ljuddämpande textilier å välkalibrerad luftkonditionering. Å då är det ändå en himla massa klagomål eftersom vi jämför med hur det var på gamla myndigheten där vi hade vansinnigt mycket fräschare kontor med sjöutsikt å alla hade egna rum. På myndigheten blir folk kränkta om det talas om att dela rum. Där rings det in ergonomer som ställer in stolar. Själv var jag himla glad över att få köpa en svankkudde när jag hade preggoryggont å det var bara att komma med kvittot till administratören.
På nya jobbet sitter vi snart sju personer i ett rum med lysrör i taket å utan synlig ventilation. Handtagen är bortskruvade från fönstren av larmskäl. Var å en har bord, hylla å nätverkskabel. Det finns bara fyra stolar i rummet å när administratören visade mig hit sa hon: jag hoppas stolen är hel. Här är folk glada över att få en arbetsplats, ett passerkort å tillgång till en kaffemaskin. På sikt går det att avancera till ett eget "bås" sägs det.
Jag fick ingen fönsterplats men det kan kvitta lika. Jag ser ändå alla tre fönster från min plats. Där utanför cyklar studenter bredvid en gräsmatta. Löven börjar falla från träden. Å tvärsöver vägen slingrar knallröda lönnlöv på en brun tegelfasad. Tegel är mitt favoritbyggmaterial. Jag har ett hörn å största hyllan. Italienaren hämtade kaffe åt mig å bjöd på kaka som jag dock avböjde av lchf-skäl. Det luktar lite unket å jag hoppas att det inte är mögel. Å det är nåt alldeles särskilt med att vara en del av universitetsvärlden igen.
På nya jobbet sitter vi snart sju personer i ett rum med lysrör i taket å utan synlig ventilation. Handtagen är bortskruvade från fönstren av larmskäl. Var å en har bord, hylla å nätverkskabel. Det finns bara fyra stolar i rummet å när administratören visade mig hit sa hon: jag hoppas stolen är hel. Här är folk glada över att få en arbetsplats, ett passerkort å tillgång till en kaffemaskin. På sikt går det att avancera till ett eget "bås" sägs det.
Jag fick ingen fönsterplats men det kan kvitta lika. Jag ser ändå alla tre fönster från min plats. Där utanför cyklar studenter bredvid en gräsmatta. Löven börjar falla från träden. Å tvärsöver vägen slingrar knallröda lönnlöv på en brun tegelfasad. Tegel är mitt favoritbyggmaterial. Jag har ett hörn å största hyllan. Italienaren hämtade kaffe åt mig å bjöd på kaka som jag dock avböjde av lchf-skäl. Det luktar lite unket å jag hoppas att det inte är mögel. Å det är nåt alldeles särskilt med att vara en del av universitetsvärlden igen.
måndag 3 oktober 2011
Hej igen engelskan
Nåt som är himla fint med stället jag är på nu är att folk kommer från hela världen. I mitt rum är det än så länge en mexikan, en italienare å jag. Det pratas engelska i fikarummet å det hänger spännande postrar å kartor på väggarna i korridoren.
Jag är ringrostig efter att inte ha jobbat med engelskan ordentligt på länge, allra minst i fikarumssituationer. Glömde vad längdskidåkning hette nyss å fick förklara det som "not downhill". Men det går ju det med.
Jag är ringrostig efter att inte ha jobbat med engelskan ordentligt på länge, allra minst i fikarumssituationer. Glömde vad längdskidåkning hette nyss å fick förklara det som "not downhill". Men det går ju det med.
Den 2 oktober 2011
Jag funderade på om jag skulle blogga på Diagnos: jävligt förbannad om allt det här nya. Men det kändes konstigt. Inte för att jag tror att jag inte kommer att få anledning att vara arg på patriarkatet på min nya arbetsplats dock. Jag är säker på att jag ska få tillfälle till det. Å då ska jag i vanlig ordning vara en devilwoman.
Men det här är nåt nytt, nåt jag varit rädd för att prata om, nåt jag inte vet hur jag själv förhåller mig till, men som jag ändå vill processa med mig själv i skrift. Å gärna få andras kommentarer om förstås. Så fastän jag inte alltid ens vill prata om det här forskandet med nära å kära vill jag skriva om det. Å alla får förstås läsa, kommentera å fråga. Å själv får jag tillfälle att reflektera, samla tankarna å dokumentera. Jag kunde förstås skrivit dagbok. Men det vore så 1994.
Om jag om X antal år står där med ring å hatt eller vad det nu är man får som medicine doktor. Då är jag ganska säker på att jag glömt hur det kändes så här i början. Å om jag inte fullföljer, då vill jag kunna läsa om hur jag tänkte å resonerade. Därav denna nya blogg.
För det jag ska göra är det tämligen oklart om man får några nobelpriser eller ens nåt dammigt porträtt på nån vägg. Men med alla sina för å nackdelar är det i den här miljön jag ska vistas. Sveriges första kvinnliga professor, Nanna Svartz, verkade här. Å Astrid hängde i krokarna. Nu är jag också här.
Men det här är nåt nytt, nåt jag varit rädd för att prata om, nåt jag inte vet hur jag själv förhåller mig till, men som jag ändå vill processa med mig själv i skrift. Å gärna få andras kommentarer om förstås. Så fastän jag inte alltid ens vill prata om det här forskandet med nära å kära vill jag skriva om det. Å alla får förstås läsa, kommentera å fråga. Å själv får jag tillfälle att reflektera, samla tankarna å dokumentera. Jag kunde förstås skrivit dagbok. Men det vore så 1994.
Om jag om X antal år står där med ring å hatt eller vad det nu är man får som medicine doktor. Då är jag ganska säker på att jag glömt hur det kändes så här i början. Å om jag inte fullföljer, då vill jag kunna läsa om hur jag tänkte å resonerade. Därav denna nya blogg.
För det jag ska göra är det tämligen oklart om man får några nobelpriser eller ens nåt dammigt porträtt på nån vägg. Men med alla sina för å nackdelar är det i den här miljön jag ska vistas. Sveriges första kvinnliga professor, Nanna Svartz, verkade här. Å Astrid hängde i krokarna. Nu är jag också här.
Att ta sina chanser
Det är den 2 oktober 2011. Idag börjar jag på ett nytt jobb. På halvtid. På den andra halvan gör jag nya saker på mitt gamla jobb. Å när jag inte gör nåt av det gör jag allt jag brukar göra på fritiden. Inklusive att jag numera har en liten cheetah att umgås med å ta hand om.
För ett år sedan såg allt helt annorlunda ut. Jag jobbade heltid på mitt gamla jobb som förvisso hade flyttats från en myndighet till en annan. Jag var ansvarig för ett visst område. Jag hade precis flyttat med solrosen till en ny lägenhet å vi förberedde oss för att cheetahn skulle komma.
Nu är jag heltidsarbetande småbarnsmamma. Å jag har gett mig ut på okända men spännande vatten. Jag är anställd som forskningsassistent för närvarande men jobbar på en egen forskarplan å om allt går i lås kommer jag att bli doktorand å gå forskarutbildning de närmaste åren.
Jag har ingen aning om hur jag ska genomföra det. Blir ibland osäker på om jag kommer att klara det, ha viljan å motivationen. Men jag har fått chansen å såna är till för att tas. Å jag har lovat mig själv att det inte får bli för mycket prestige. Jag testar. Jag ser hur det funkar. Jag går in för det. Men om jag inte trivs, då måste det också få vara okej att sluta å vara nöjd med att ha en ny erfarenhet.
För ett år sedan såg allt helt annorlunda ut. Jag jobbade heltid på mitt gamla jobb som förvisso hade flyttats från en myndighet till en annan. Jag var ansvarig för ett visst område. Jag hade precis flyttat med solrosen till en ny lägenhet å vi förberedde oss för att cheetahn skulle komma.
Nu är jag heltidsarbetande småbarnsmamma. Å jag har gett mig ut på okända men spännande vatten. Jag är anställd som forskningsassistent för närvarande men jobbar på en egen forskarplan å om allt går i lås kommer jag att bli doktorand å gå forskarutbildning de närmaste åren.
Jag har ingen aning om hur jag ska genomföra det. Blir ibland osäker på om jag kommer att klara det, ha viljan å motivationen. Men jag har fått chansen å såna är till för att tas. Å jag har lovat mig själv att det inte får bli för mycket prestige. Jag testar. Jag ser hur det funkar. Jag går in för det. Men om jag inte trivs, då måste det också få vara okej att sluta å vara nöjd med att ha en ny erfarenhet.
Professor Astrid Fagraeus used to say: When the boys were recruited to the army, the girls got their chance (during the 2nd World War). Then she laughed her specific rough laughter, as if she had continued to say: “And I took mine!”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)