...var jag på idag. Det var lite läskigt att gå dit ensam. Min handledare är bortrest. Men det kändes himla fint också. Lyxigt, att få sitta på arbetstid å ägna sig åt diskussioner med alla dessa erfarna forskare. En opponerade på en annans arbeten å vi andra lyssnade. Jag kände mig mycket liten. Men lärde mig en hel del om vad kritiker kan tänkas bedöma å titta på. Frågor kastades ut å den som svarade gjorde det oftast imponerande kvickt å genomtänkt. Men ibland också med en klok eftertänksamhet.
Det där ska jag bli bättre på. Våga tänka efter å låta det vara tyst medan jag funderar på svaret på en fråga. Å så ska jag öva mig i att lägga fram mitt svar strukturerat, gärna i punktform sådär som jag minns att amerikaner jag pluggat med alltid lyckas så bra med. Det måste vara nåt de lär sig från förskolan.
Jag minns att jag hört att Usama bin Ladin å Dalai Lama var/är bra på att våga vara tysta å tänka innan de svarar på frågor. Minsta gemensamma nämnare kanske. Men ändå eftersträvansvärt.
Det där med tystnader snackade vi en del om på journalistutbildningen, och då ur vinkeln att man som intervjuare kan tjäna mycket på att låta det bli tyst. För det är då den man intervjuar ofta råkar säga lite för mycket. Så jag tror absolut du har rätt, att våga låta det vara tyst innan man svarar har man nog mycket att vinna på, om man ser det ur den svarandes perspektiv alltså.
SvaraRaderaJa men precis. När jag intervjuat har jag ju faktiskt aldrig varit rädd för att låta det bli tyst. Å då har det aldrig känts läskigt heller. Men fatta vad sympatiskt det är egentligen med nån som lyssnar å reflekterar snarare än alla de dem som gärna svarar högljutt innan frågan ens är färdigställd.
SvaraRadera