Att ta sina chanser

Det är den 2 oktober 2011. Idag börjar jag på ett nytt jobb. På halvtid. På den andra halvan gör jag nya saker på mitt gamla jobb. Å när jag inte gör nåt av det gör jag allt jag brukar göra på fritiden. Inklusive att jag numera har en liten cheetah att umgås med å ta hand om.

För ett år sedan såg allt helt annorlunda ut. Jag jobbade heltid på mitt gamla jobb som förvisso hade flyttats från en myndighet till en annan. Jag var ansvarig för ett visst område. Jag hade precis flyttat med solrosen till en ny lägenhet å vi förberedde oss för att cheetahn skulle komma.

Nu är jag heltidsarbetande småbarnsmamma. Å jag har gett mig ut på okända men spännande vatten. Jag är anställd som forskningsassistent för närvarande men jobbar på en egen forskarplan å om allt går i lås kommer jag att bli doktorand å gå forskarutbildning de närmaste åren.

Jag har ingen aning om hur jag ska genomföra det. Blir ibland osäker på om jag kommer att klara det, ha viljan å motivationen. Men jag har fått chansen å såna är till för att tas. Å jag har lovat mig själv att det inte får bli för mycket prestige. Jag testar. Jag ser hur det funkar. Jag går in för det. Men om jag inte trivs, då måste det också få vara okej att sluta å vara nöjd med att ha en ny erfarenhet.

Professor Astrid Fagraeus used to say: When the boys were recruited to the army, the girls got their chance (during the 2nd World War). Then she laughed her specific rough laughter, as if she had continued to say: “And I took mine!”