Jag funderade på om jag skulle blogga på Diagnos: jävligt förbannad om allt det här nya. Men det kändes konstigt. Inte för att jag tror att jag inte kommer att få anledning att vara arg på patriarkatet på min nya arbetsplats dock. Jag är säker på att jag ska få tillfälle till det. Å då ska jag i vanlig ordning vara en devilwoman.
Men det här är nåt nytt, nåt jag varit rädd för att prata om, nåt jag inte vet hur jag själv förhåller mig till, men som jag ändå vill processa med mig själv i skrift. Å gärna få andras kommentarer om förstås. Så fastän jag inte alltid ens vill prata om det här forskandet med nära å kära vill jag skriva om det. Å alla får förstås läsa, kommentera å fråga. Å själv får jag tillfälle att reflektera, samla tankarna å dokumentera. Jag kunde förstås skrivit dagbok. Men det vore så 1994.
Om jag om X antal år står där med ring å hatt eller vad det nu är man får som medicine doktor. Då är jag ganska säker på att jag glömt hur det kändes så här i början. Å om jag inte fullföljer, då vill jag kunna läsa om hur jag tänkte å resonerade. Därav denna nya blogg.
För det jag ska göra är det tämligen oklart om man får några nobelpriser eller ens nåt dammigt porträtt på nån vägg. Men med alla sina för å nackdelar är det i den här miljön jag ska vistas. Sveriges första kvinnliga professor, Nanna Svartz, verkade här. Å Astrid hängde i krokarna. Nu är jag också här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar